FÅR MAN FOTOGRAFERA DÖDA MÄNNISKOR
Photographic Institute of Images is subject to copyright/Sweden/Street Scene© Aftonbladet/ Upphovsrättssinnehavare
Ett reportage av tidningen " VI "
Med kriget i Ukraina väcks frågan till liv : Får man fotografera döda? Är det att utnyttja människors lidande, eller tvärtom ett sätt att visa omvärlden vad mänskligt lidande innebär.
Jenni Morelli som är chefredaktör på Fotografisk Tidskrift. Har gjort ett reportage om just om att fotografera döden. Jenni Morelli tar en bild på sin döda pappa och pratar med krigsfotografer och forskare.
När min far precis hade dött på sjukhemmet i Täby tog jag en bild av honom med min mobil. Bilden är nog den mest privata jag har, ingen har sett den. Att fotografera var en impulshandling. Jag minns en stark känsla av att jag eventuellt gjorde fel, inte ville bli påkommen. Jag ville bevara och minnas ögonblicket, påminnas om livets bräcklighet och betänka att jag en dag också ska vara död. Memento Mori.
Bilder av döda människor kan skänka oss frid och de kan skaka om oss i vårt innersta. I den här texten undersöker jag olika typer av bilder av döda och pratar med både fotografer och forskare. Ämnet är etiskt svårt, och stort och snårigt. Det rymmer alltifrån privata efter döden bilder som sattes i album, bilder från konstvärlden som hänger på museer, bilder i mederna av människor som dör när de flyr eller är offer i våldsamma krig. Döden i bild är bara en knapptryckning bort på våra mobiltelefoner eller våra datorer. Ämnet är svårt att närma sig utan att samtidigt gräva i hur jag själv förhåller mig till den obegriplighet som döden är. Jag började titta bakåt när döden fortfarande bodde hemma.
"När det gäller mig själv, kommer jag att tänka på, i skrivande stund, hur det var när jag hittade min egen far liggandes död på golvet i sitt hem. Väldigt omskakande och chockartat. Kommer ihåg att jag ringde hem till min fru, och helt uppskakad frågade vad skall jag göra."
Photographic Institute of Images is subject to copyright/Sweden/Street Scene© Photo : Niclas Hammarström/Expressen/TT
När den fotografiska tekniken uppfanns och spreds i mitten av 1800-talet levde de flesta i vår del av världen fortfarande i bondesamhällen. Dog gjorde vi i våra sängar. Inte sällanredan som små barn. Gud styrde över liv och död. Ofta var det prästerna som angav dödsorsak och skrev intyg. Släktingarna svepte liket som kunde få ligga tills tjälen gått ur jorden.
Att porträttera vuxna och även barn som dog var vanligt. Man hedrade den som dött och värnade om minnet genom att ta en bild. Bilderna sattes i album, skickades till släktingar eller ramades in och ställdes på spiselkransen. I doktorsavhandlingen Döden, kroppen och moderniteten har idéhistorikern Eva Åhrén, tillika chef för enheten för medicinens historia och kulturarv på Karolinska institutet, undersökt hur vårt sätt att handskas med döden förändrades under den period då den svenska bondbyn ersattes av det moderna folkhemmet. Jag ringer henne för att ta reda på varför det var vanligt att ta bilder av sina döda förr. Traditionen att porträttera döda hade funnits länge. Tidigare i historien tog många kungar och rika människor hjälp av konstnärer som målade av dem eller gjorde dödsmasker av deras ansikten. Med hjälp av ett fotografi kunde fler minnas sina döda. Teknikens spridning gjorde det möjligt även för fattigare människor att avbilda sina döda, säger hon.
Flera av de bilder som hon skrivit om i sin avhandling finns bevarade i Nordiska museets samlingar och är tagna i enkla miljöer. Ofta var det kringresande fotografer som tog dem och bilderna är ganska snarlika visuellt. Den döde personens ansikte ses tydligt. I de enklare miljöerna var det ofta själva avskedet som dokumenterades. Man ser kyrkan, uppställda släktingar, det var själva begravningen man ville minnas. Men det finns skillnader i materialet. Bilder på döda människor från borgerliga samhällsklasser ser annorlunda ut. Här arrangerades en väl ljussatt kistbild med en blomma eller en palm i rummet. Kandelabrar, kransar, lite mer skryt, mer ett porträtt av den döde än en bild av händelsen, de liknar mer porträttet på skådespelaren Sarah Bernhardt som hon iscensatte före sin död, säger hon.
Photographic Institute of Images is subject to copyright/Sweden/Street Scene© Photo : Vadim Ghirda
Photographic Institute:Images is subject to copyright/Sweden/Street Scene© 
.jpg)
