Jag jobbade på Aftonbladet då, efter att ha varit borta i nio år och gjort helt andra saker. Bomben small i Oslo – vi åkte dit. Väl där fick vi höra att det var människor som skadats på en ö. Vi tog en omväg med bilen till Utöya eftersom vi anade att det skulle vara vägspärrar. Vi kom fram och fick en kille att köra oss med båt. Vi hade en civil polisbåt bredvid oss när jag tog bilderna. Det fanns inget vi kunde göra. Jag var som vanligt tydlig med att jag var fotograf. Jag var helt oförberedd på vad jag skulle få se. Jag tog bilder och efter ett tag kom en vanlig polisbåt och sa till oss att försvinna. Då gjorde vi det.
Jag tänker på debatten kring den kända Pulitzerbelönta bilden på det döende barnet och gamen som väntar i bakgrunden. Fotografen Kevin Carter som senare tog sitt liv fick världspubliken emot sig för att han tagit bilden. Har du stött på liknande reaktioner?
– Ja, jag fick enormt negativa reaktioner på telefon och mail efter bilderna från Utöya. Året därpå när Paris Match publicerade bilderna inför ettårsdagen drogs hela upplagan in i Norge. Så kontroversiella var bilderna för norrmännen. Det var inte förrän efter rättegången mot Breivik som opinionen vände. 2014 var första gången som bilderna visades i Norge. Jag tog mycket illa vid mig av all kritik och alla påhopp. Det var väldigt jobbigt.
Hur tänker du kring skillnaden mellan att ta bilden och att publicera bilden? Måste DU ta alla beslut när du fotograferar? Kan du inte lämna vissa beslut till en redaktör i ett senare skede?
– Nja, jag ser nog mig själv som min egen ansvariga utgivare, jag måste ju stå för allt jag tar bilder på. Alla jag känner som gör det jag gör känner sig också som ansvariga utgivare. Jag tror det kommer med frilansrollen.
Jag har hört medieforskare säga att vi aldrig ser bilder av döda kvinnor, bara män och barn, i nyhetsjournalistiken. Stämmer det? Har vi ett tabu kring att visa döda kvinnor?
– Ja, det stämmer att det finns ett tabu att ta bilderna, men det gäller främst i muslimska länder, inte generellt. När jag har varit i Syrien är det omöjligt för mig som man att rikta kameran mot en kvinna. Det handlar snarare om det än att vi i väst skulle ha ett tabu kring att visa bilder av döda kvinnor.
Finns det risk för att man blir utnyttjad som fotograf/journalist? Att man får se lidande som någon har valt ut åt en av politiska skäl?
– Självklart är det så. Det går ju inte att vara i ett krigsdrabbat område om man inte är ’inbäddad’ av en grupp, de må vara oppositionsstyrkor eller rebeller. Man måste förstå att man inte får alla sidor av ett skeende. Men det handlar förstås också om att hela tiden vara ifrågasättande mot sina källor. Vad har hänt? Har detta nyhetsvärde? Kan det verkligen ha hänt?
Du ska snart till kriget igen, hur förbereder du dig?
– Jag förbereder mig mentalt genom att ta reda på så mycket jag kan om området och konflikten och se bilder som redan är tagna i området. Det är som att jag ställer in mig visuellt på vad som ska hända. Det var därför händelsen på Utöya var särskilt svår att skildra, det vi fick se där kom som en chock för oss. Författaren Jenny Maria Nilsson anser att det är viktigt att visa bilder av det värsta som vår art ställer till med och är mycket tydlig i sitt försvar av reportage-fotograferna.
– Bilder av döda i journalistiken är alltid grymma och obehagliga. Och i vissa fall måste vi bortse från släktingars vilja. Det finns bilder av döda som vi verkligen måste se. Det finns heller ingen generell regel för vilka bilder det är. Det måste alltid bedömas från fall till fall, säger hon. Enligt Nilsson råder akademiskt konsensus kring en inställning som Susan Sontag myntade i boken Att se andras lidande. Tanken går ut på att fotografer alltid utnyttjar människor som de tar bilder av, att fotografer tar sig en oförtjänt rätt att använda andras lidande för sitt eget syfte.
– Den bilden stämmer inte alls med mina erfarenheter, varken som fotograf eller som den som ser bilderna. Skulle jag bli likgiltig eller avtrubbad? Nej tvärtom. Bilder av död och lidande kan få oss att vakna moraliskt. Jag minns när jag såg bilden från Vietnamkriget som föreställer en soldat som kommer springande med ett döende barn i famnen. Den bilden förändrade mig till det bättre. Den fick mig att på ett djupare plan förstå vad det mänskliga lidandet innebär. På samma sätt vaknade vi när vi såg bilden av den drunknade pojken Alan Kurdi. Vi får en kniv i hjärtat, vår empati blir starkare, säger hon. Nyhetsbilder av döda fyller alltså en viktig funktion. Däremot har Jenny Maria Nilsson problem med konstnärliga bilder med samma motiv.
– Att möta bilder av döda människor i en konsthall är mycket värre än att se dem i en dagstidning. Jag ställer mycket högre moraliska krav på fotografen som använder andras kroppar för att skapa konst. Konstnären måste ge döda väldigt stort utrymme i berättelsen om de ska använda dem. Avsikten får aldrig vara: nu ska jag göra ett häftigt konstverk av en död person. Alltför ofta har jag sett exempel på det, säger hon. Under det tidiga 70-talet började flera fotografer och konstnärer i USA och Europa intressera sig för döden. I boken Death and Dying från 1969 skrev psykologen Elisabeth Kübler-Ross att döden var ett skrämmande ämne som det moderna samhället vill undvika att tala om till varje pris. Andra akademiker, exempelvis sociologen James Van Der Zee var inne på samma spår med ungdomsrevolten 1968 och den sexuella revolutionen i färskt minne. Döden var det sista tabut. När fotografen Diane Arbus höll en föreläsning för fotoelever i Rhode Island 1970 frågade en ung man i klassen varför hon inte tagit bilder från bårhuset när hon nyligen var där. ”Det fanns ingenting intressant att se för mig där”, svarade hon. Studenten Jeffrey Silverthorne tyckte det var ett märkligt svar från en fotograf.
– För mig som var intresserad av gränser var det helt obegripligt att hon slösade bort den chansen. Men Arbus var intresserad av människor och hur de framställer sig själva. De döda framställer sig inte. De bara är. Hans fotoprojekt Morgue Work visades ett par år senare på Witkin Gallery i New York.
– Jag vet inte om jag ville bryta något tabu men jag visste att döden är en företeelse som väcker starka känslor hos åskådaren. Mitt projekt var dokumentärt och det var en konservativ republikan som var ansvarig för bårhuset under den här tiden. ’Vi är kanske inte landets bästa bårhus men vi har inget att dölja, varsågod att ta bilder’‚ sa han när jag bad om lov. Men jag fick inte ta bilder av mördade personer, det hade kunnat skada rättsprocesser, berättar han när vi ses på den stora fotomässan Paris Photo. Jag frågar honom om han ser problem med att ta bilder av döda människor som varken kan ge tillåtelse eller säga nej.
– Absolut, säger han. Jag vet inte om jag gjorde moraliskt rätt när jag tog bilderna. Utnyttjar man andra i sitt fotograferande är det åtminstone ärligt att erkänna det. Jag har dock lämnat bilder av döda bakom mig. Det här är mitt nya bårhus, säger han spjuveraktigt och sveper med armen ut över alla människor i Grand Palais.
Under 80-talet kom allt fler fotografer att porträttera döda: Rudolf Schäfer, Clare Strand, Andres Serrano, Hannah Wilke, Pedro Meyer, Sally Manns bilder av sin döde far 1988 och sedermera i boken What Remains där hon tar bilder av lik som begravts i naturen i forskningssyfte. Joel-Peter Witkin, vars arrangerade bilder med kroppar köpta på mexikanska bårhus, imponerade stort på mig som ung. Richard Avedon tog porträtt på sin cancersjuke far som sedan publicerades i An Autobiography 1993. Också Hasselbladspristagaren Ishiuchi Miyakos bilder i serien Mother handlar om moderns död, även om det är kläderna hon avbildar, inte sin mammas kropp.
När Sally Mann fotograferar sin döde far som vilar fridfullt på soffan är det i ett varmt ljus. En dotter som porträtterar en älskad far. Samma känsla går igen i Briony Campbells bilder i The Dad Project. Hennes pappa får cancer och hon följer hans sjukdomsförlopp på nära håll. På bilden Me and Dad syns två händer. Den ena levande, dotterns hand, med den döde faderns vita hand i sin.
The picture me and dad.from the Dad project: Photo: Briony Campbell
Briony Campbell berättar i ett mail att när hon bestämde sig för att genomföra projektet var hon framförallt väldigt nervös för att hennes mamma skulle bli upprörd över att hon överhuvudtaget kom på tanken att fotografera sin döende far. Men det blev inte mamman. Många bilder av döden togs och publicerades under 80-talet då aidsepidemin härjade. De som drabbades av sjukdomen ville själva bli avbildade och bilder offentliggjordes av politiska skäl. Det finns många kända exempel: Nan Goldin tog flera porträtt på vänner som dött, William Yang porträtterade sin älskares död, likaså David Wojnarowicz som tog en ikonisk bild av sin älskare Peter Hujar. En fotograf som rörde sig i svenska gaykretsar under denna tid är Elisabeth Ohlson Wallin.
– Det var för många begravningar under en period och alltför få dop, säger hon. Hon berättar att det faktiskt var just post mortem-bilder från förra seklet som fick henne att välja yrkesbana och vilja bli fotograf.
– Mormor visade mig en svartvit bild av ett dött barn, någon i hennes släkt som hade dött kring förra sekelskiftet. Barnet låg så fint nedbäddat i sängen och såg precis ut som det sov. Hemma hos mig pratade vi inte om döden, det var mycket hysch-hysch kring den. Mormor visade bilden när inte mamma eller pappa var med. Jag begrep när jag såg den att man kan frysa ett ögonblick med kameran. Det var stort. Under vårt samtal kommer vi in på konsthistoriska bilder, de amerikanska exemplen som Andres Serranos bårhusbilder och Sally Manns What Remains. Jag undrar om det finns bilder som hon som konstnär får problem med.
– Jag vill egentligen inte moralisera kring andra fotografers konstnärskap men det finns en bild jag aldrig skulle kunna ta. Det är Joel-Peter Witkins bild av en huvudlös man som sitter upp-proppad på en stol i ett hörn. Vem är Witkins att använda en död kropp på det här sättet? Den är taskig, säger hon. Taskigt skildrad eller kärleksfullt fotograferad. Vem kommer knäppa av med kamera bredvid min dödsbädd? När jag får tag i Pia Kristofferson, tidigare kurator på Kulturhuset i Stockholm, numera borgerlig officiant på Kulturbegravningar, bekräftar hon en tendens som jag redan kunnat läsa mig till i boken Photography and Death av Audrey Linkman. I och med att den digitala tekniken är tillgänglig för oss (när filmrullar inte behövs lämnas in, framkallas och kopieras av främlingar) är det inte ovanligt att anhöriga tar bilder på den döde som ett minne.
– Jag märker att folk blir väldigt osäkra. Många verkar tycka att det finns något moraliskt tvivelaktigt över att ta bilden. Det är sista gången man ser personen som har dött, man har inte fler chanser. Oftast tas bilden när personen precis har dött. Eller i samband med att den döda är iordninggjord och lagd i kistan. Väldigt sällan på begravningar.
– Jag har egentligen inget problem med det. Begravningen är en viktig passage, en rit som är väldigt central för oss. Inte alls konstigt att man vill dokumentera den. Det har dock hänt att jag närvarat vid avskedet då någon tagit bilder med blixt. Där går en gräns för mig. Det tycker jag är väldigt okänsligt, säger hon. Traditionen att smycka kista och begravningsplats med bilder som föreställer den döde medan hen var i livet blir allt vanligare.
– Många väljer en bild av den döde som man vill minnas den i livet och ställer vid kistan. Men jag har träffat präster som inte gillar det. De tycker att alla som är med på begravningen ska ha rätt att skapa och minnas sina egna bilder av den som de sörjer, säger hon. Olika tidevarv och olika kulturer handskas med döden på lika olika vis. När jag var i Riga för ett par år sedan och gick in i en kyrka såg jag en man mitt i kyrkorummet på lit de parade. Våra attityder kring hur vi avbildar de döda förändras. ”Vi:et” är inte statiskt utan ständigt i gungning. Brytpunkter och värderingsförskjutningar inträffar hela tiden.
I vår sociala medier-tid, när så många lägger ned ansenlig energi på att underhålla sin offentliga persona, kan tanken på hur vi kommer att se ut efter döden vara skrämmande. Men inte alla lämnar det åt slumpen, vissa väljer att styra även den bilden. När den excentriska damen Mickey Easterling dog i New Orleans hade hon planerat allt i förväg. Hon skulle som död vara hedersgäst på sitt eget party, välklädd med ett glas champagne i ena handen och ett cigarettmunstycke i den andra. Självklart fotograferades och filmades hon som död. Magnifik och i kontroll över sin image in i det sista och till och med efter det. En Sarah Bernhardt för 2000-talet. Kanske är döden på väg att flytta hem igen. Den som lever får se.
Fotnot: Artikeln är en något omarbetad version av en text som tidigare publicerats i Fotografisk Tidskrift. Och i Tidskriften VI. Och nu i Street Scene, med tillagd text ///// Robert G / Street Scene
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar