snorre sturlasson
Snorre Sturlassons liv innehåller liknande stoff som sagorna: maktpolitik, komplicerade äktenskap och våld. Tack vare brorsonen Sturla Thórdarsons berättelser vet vi en hel del om Snorre. Han föddes sannolikt 1179 på gården Hvanmur i Dalir på västra Island. Genom faderns kontakter fick han växa upp hos den mäktige Jón Loftsson, en ynnest som gav Snorre inblick både i maktpolitiken och gården Oddis litterära skatter. I totalt tolv år kom Snorre att inneha Islands högsta ämbete som lagsagoman. Strategiska giftermål gav honom jord och möjlighet till gynnsamma affärer. Han gifte sig 1202 med Herdís Bersadóttir, en av landets rikaste kvinnor. Bara fyra år senare flyttade han ensam till Reykholt, dit så småningom också hans andra hustru, Hallveig Ormsdóttir, kom. Även hon var mycket förmögen.
Genom resor till Norge bekantade Snorre sig med kung Håkon IV Håkonsson och jarl Skule Bårdsson. Kungen krävde hjälp av Snorre med att erövra Island. Snorres ideal var emellertid en stat styrd av bondehövdingar som han själv. Sedan Snorre utan kungens godkännande återvänt till Island efter sitt andra besök blev han kallad landsförrädare. Gissur Thorvaldsson, före detta svärson till Snorre, fick år 1240 order av kungen att föra Snorre till Norge, alternativt dräpa honom. Gissur valde det senare och red med ett stort följe till Reykholt den ödesdigra septembernatten 1241. Drygt tjugo år senare underkastade sig islänningarna Norges kung.
Snorre hade vid sin första Norgeresa 1219 gjort en avstickare till Sverige. Besöket hos västgötalagmannen Eskil, en av rikets dignitärer, har troligen inspirerat honom till skildringen av Svearikets organisation och till Torgny lagmans dramatiska framträdande på Uppsalatinget mot Olof Skötkonung. Eskil blev för Snorre idealgestalten av en myndig svensk lagman, sprungen ur bondesläkt och en självmedveten försvarare av den framväxande aristokratins intressen gentemot kungamakten. Eskil hade samlat och redigerat västgötarnas lagar. Snorre kunde ta del av följande lagtext om urbotamål, brott som inte kunde sonas med böter, och känna igen sitt hemlands rättstradition. Den strama texten ger bilden både av ett utvecklat rättssystem och de grymma handlingar som man räknade med kunde inträffa:
De isländska sagorna vårdas ömt i hemlandet, men lika mycket i Norge. En tredjedel av Heimskringla behandlar nationalhjälten Olav Haraldsson (”den helige” eller ”den digre”, 995-1030). Med sina unika skildringar av norska kungaätter och medeltida konflikter fick den och andra sagor en viktig roll i nationsbyggandet efter unionsupplösningen 1905. Landet var i behov av en heroisk historia som man i modern tid kunde anknyta till, efter tiden i union med Danmark (1536-1814) respektive Sverige (1814-1905). Norges nationalgåva till det 1944 helt självständiga Island blev Gustav Vigelands staty av Snorre som nu står på Reykholt. Men att Snorre också tillhör den norska historien symboliseras av att en identisk staty samtidigt placerades i Bergen.
Även i Sverige, om än i mindre skala, användes Snorre för att sprida nationell stolthet. Heimskringla trycktes första gången 1697, tack vare Johan Peringskiöld, fornforskare vid Antikvitetskollegiet. Utgivningen låg i linje med den expansiva Östersjöstormaktens strävan att skänka glans åt landets historia.
De isländska sagornas litterära kvalitet har aldrig ifrågasatts, däremot deras värde för historieforskningen. In på 1900-talet betraktades de av tidens oftast konservativa historiker som relativt pålitliga berättelser, byggda på äldre muntlig tradition och noggrant nedtecknade på 1200-talet. Den mer källkritiska linjen inom svensk historieforskningen, anförda av bröderna Lauritz och Curt Weibull från Lund, ifrågasatte redan i början av 1900-talet starkt sagornas tillförlitlighet, en uppfattning som från mitten av seklet blev förhärskande. Istället för att se sagorna som resultat av en obruten tradition betonades den politiska tendensen. Snorre var en politisk aktör som såg händelserna på 900- eller 1000-talet i ljuset av maktförhållandena i sin tids Island. Sympatierna finns på bondehövdingarnas sida, inte hos kungamakten, något som med tanke på Snorres egen situation var naturligt. Därför blir hans skildring av svensk bondefrihet idealiserad.
Att skilja på verklighet, historia eller sagor kan vara invecklat. I den nutid vi lever i nu så finns det fortfarande länder eller folkslag som lever efter skrifter som skrevs för hundratals år sedan, eller mun till mun metoden, alltså sagor ////// Robert G
